1395-1451 Italian Antonio Pisanello Galleries professionally as Antonio di Puccio Pisano or Antonio di Puccio da Cereto, also erroneously called Vittore Pisano by Giorgio Vasari, was one of the most distinguished painters of the early Italian Renaissance and Quattrocento. He was acclaimed by poets such as Guarino da Verona and praised by humanists of his time who compared him to such illustrious names as Cimabue, Phidias and Praxiteles. He is known for his resplendent frescoes in large murals, elegant portraits, small easel pictures, and many brilliant drawings. He is the most important commemorative portrait medallist in the first half of the 15th century. He was employed by the Doge of Venice, the Pope in the Vatican and the courts of Verona, Ferrara, Mantua, Milan, Rimini, and by the King of Naples. He stood in high esteem of the Gonzaga and Este families. He had many of his works wrongly ascribed to other artists such as Piero della Francesca, Albrecht Durer and Leonardo da Vinci, to name a few. While most of his paintings have perished, a good many of his drawings and medals have survived.  Related Paintings of Antonio Pisanello :. | Ginepro d'Este | Virgin and child with St. Goran and St Antonius | Tournament | A portrait of a young princess | Portrait of the Emperor Sigismund |
Related Artists:
Giulio Rosati
Italian Painter, 1858-1917
Laszlo Moholy-Nagy
Hungarian 1895-1946 was a Hungarian painter and photographer as well as professor in the Bauhaus school. He was highly influenced by constructivism. He was a strong advocate of the integration of technology and industry into the arts. Moholy-Nagy was born L??szl?? Weisz to a family of mixed Jewish and Hungarian heritage. His cousin was Georg Solti. He changed his German-Jewish surname to the Magyar surname of his uncle, Nagy. Later, he added the pseudonym Moholy to his surname, after the town in which he grew up (Mol, today in Serbia). After studying law in Budapest and serving in World War I, Moholy-Nagy was in Vienna in 1919, where he first discovered constructivism in exhibitions of works of Malevich, Naum Gabo and El Lissitzky. In 1923, he replaced Johannes Itten as the instructor of the preliminary course at the Bauhaus. This effectively marked the end of the school's expressionistic leanings and moved it closer towards its original aims as a school of design and industrial integration. The Bauhaus became known for the versatility of its artists, and Moholy-Nagy was no exception. Throughout his career, he became proficient and innovative in the fields of photography, typography, sculpture, painting, printmaking, and industrial design. One of his main focuses was on photography. He coined the term "the New Vision" for his belief that photography could create a whole new way of seeing the outside world that the human eye could not. His theory of art and teaching was summed up in the book The New Vision, from Material to Architecture. He experimented with the photographic process of exposing light sensitive paper with objects overlaid on top of it, called photogram. While at the Bauhaus, Moholy's teaching in diverse media -- including painting, sculpture, photography, photomontage and metal -- had a profound influence on a number of his students, including Marianne Brandt. He was editor of the art and photography department of the European avant-garde magazine International Revue i 10 from 1927 to 1929. Moholy-Nagy resigned from the Bauhaus in 1928 and worked in film and stage design in Berlin, where he was required to submit his work to be censored, and then in Paris and Holland before moving to London in 1935. In England, Moholy-Nagy formed part of the circle of ??migr?? artists and intellectuals who based themselves in Hampstead. Moholy-Nagy lived for a time in the Isokon building with Walter Gropius for eight months and then settled in Golders Green. Gropius and Moholy-Nagy planned to establish an English version of the Bauhaus but could not secure backing, and then Moholy-Nagy was turned down for a teaching job at the Royal College of Art. Moholy-Nagy made his way in London by taking on various design jobs including Imperial Airways and a shop display for men's underwear. He photographed contemporary architecture for the Architectural Review where the assistant editor was John Betjeman who commissioned Moholy-Nagy to make documentary photographs to illustrate his book An Oxford University Chest. In 1936, he was commissioned by fellow Hungarian film producer Alexander Korda to design special effects for Things to Come. Working at Denham Studios, Moholy-Nagy created kinetic sculptures and abstract light effects, but they were rejected by the film's director. At the invitation of Leslie Martin, he gave a lecture to the architecture school of Hull University. In 1937, at the invitation of Walter Paepcke, the Chairman of the Container Corporation of America, Moholy-Nagy moved to Chicago to become the director of the New Bauhaus. The philosophy of the school was basically unchanged from that of the original, and its headquarters was the Prairie Avenue mansion that architect Richard Morris Hunt designed for department store magnate Marshall Field. Unfortunately, the school lost the financial backing of its supporters after only a single academic year, and it closed in 1938. Paepcke, however, continued his own support, and in 1939, Moholy-Nagy opened the School of Design. In 1944, this became the Institute of Design. He authored an account of his efforts to develop the curriculum of the School of Design in his book Vision in Motion. Moholy-Nagy died of leukemia in Chicago in 1946.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.